Kaisa Sorting

Äntligen! Efter ett halvårs förberedelser, sen pappa åkte, skall nu mamma och jag landa på Robertsfield. Flygresan, som var min första flygtur, var ju spännande i början, men blev sen lite långtråkig. Vi undrade om pappa var och mötte oss.
Va varmt! Har de värmefläktar som blåser varmluft, precis som på varuhusen hemma? Detta var min första tanke när jag klev av planet. Men, men hettan bestod, huu, så varmt det var. (Än idag tänker jag på detta när jag passerar ett ställe där det blåser varmluft). Var är nu pappa? En massa mörka personer med khakikläder stod där borta vid huset, men ingen lite ljusare som kunde vara pappa. Men han var så brun att han såg ut som en liberian, men han var där.

Nu följde en lite pirrig resa in till Monrovia. Jag trodde flera gånger att vägen var borta när inte billjusen klarade av att lysa upp vägen. Mörkret var ju som en kompakt vägg och inte att förglömma alla dofter som hela tiden slog emot mig. Dofter jag aldrig känt förut och som idag ger så underbara associationer om jag råkar känna dem, när man t.ex. öppnar någon låda med gamla liberiasaker. Alla dessa intryck blev ju sen den vardag som man som barn lätt lärde sig acceptera. Värmen, dofterna, latterit dammet, hällregnet, grodorna, ormarna och insekterna är exempel på sådant. Jag har faktiskt fortfarande en gammal låda med fjärilar och skaraberliknande skalbaggar liggande. Jag gick gärna upp till tennisbanan och plockade olika insekter som jag sen sprutade med formalin.

Om vi fortsätter med naturdelen så glömmer jag aldrig vår skolutflykt till Sankt John river`s waterfall. Svettigt, jobbigt, skavsår m.m. men ändå en skön tillfredsställelse att klarat av det. Men att en av de äldre tjejerna trillade i och det fick göras en provisorisk bår, för att bära henne, glömmer nog ingen av oss som var med. Fytas ville ju lära oss om natur och en gång drog han iväg med oss längs floden i Yekepa. På hemväg var vi så trötta, efter att traskat runt i djungeln, att vi gick i floden, utan tanke på vilka faror där kunde lura. Fytas hade även en förkärlek för ormar och i klassrummet hade vi några giftormar. Om någon kille var jobbig fick han som straff att städa terrariet.

Jag upptäckte på vår reunionfest att, det många kom ihåg om mig (även personer jag inte alls minns) var att jag körde bil sittandes på kudde. Jag var den första av oss barn som fick körkort där nere. Varför mamma och pappa fick för sig att jag skulle börja att övningsköra vet jag ej? Vi tränade uppe på savann- vägarna på gränsen mot Guinea. Senare var det polischef Philip Jonson som tyckte att jag var tillräckligt duktig och att jag skulle ha körkort. Jag var då tretton, men i körkortet står det femton. När han bestämde detta hade han själv inget körkort. Jag fick också lov att ha bilen på kvällarna till bio m.m. Senare var det fler som skaffade sig körkort.

En gång när vi var ute och körde, blev pappa trött och fällde ner sätet. I början satt jag inte på kudde utan tittade mellan ratt och instrumentpanel, vilket fick till följd att jag nästan inte syntes, då jag ju är kort. Vi mötte då två av pappas jobbarkompisar som blev helt förskräckta när de såg en förarlös bil. De började tuta och vinka, så vi stannade och lugnade dom.

Som tonåring där nere hade vi en ganska skön tid. Bada i poolen, spela lite tennis och ibland golf och inte att förglömma, slappa med kompisarna. Där nere däremot, kunde vi ju lätt få tag på sprit, troligtvis mycket enklare än vad våra ungdomar här hemma får tag på det idag. Vi gick bara till Libanesen på torget och köpte en liten flaska, som blandades med cola. Detta gjorde vi nästan varje helg. Undrar om våra föräldrar var medvetna om det? Sina små förälskelser, första kyssar och romantiska bilturer är ju sådant som ingen glömmer oberoende av var man bor, men jag fick minst tre friarbrev som jag minns jag tyckte var lite penibelt, för jag gick ju bara på högstadiet. Här är en avskrift av ett av dom.

GBABA SETTLEMENT COUNTY REPUPLIK OF LIBERIA November 19th A.D. 1967

GARDEN OF LOVE

Dearest: I had take a great delight of written to you this letter. I hope it will meet you in good condition I am the same dearest. I much to say to you as most importance for you and myself. This is to say seeing you all the time bringing some more feeling to me, such feelings which in the garden of (LOVE). Dearest, have more to say concerning the beautiful and wonderful moon that is between boys and girls, women and men, what we call (LOVE).

Darling your beauty brings many impressions in my mind, which I could hardly express till we meet in said garden of (LOVE). May it please your intention dearest, and permite me to say, that I love you dearly than anything as well as any lady under this sun. Will you please be mine LOVEONE? You are consider to me as the beauty as the QREEN in heaven.

Darling as you are expecting as my love one, please do rush me, but three lines of letter creating the love of ours.

I very anxious to hear from you as soon as possible.

Best regards and sincere and care for you.

Very lovely you Sammy as you know,

En annan sak som jag minns var att vi smög på ungkarlarna för att se om de hade dambesök. Särskilt läraren Fytas var det roligt att reta på måndag morgon i skolan och ge små gliringar om vad han sysslat med. Synd nog höll han ganska bra reda på vad vi gjorde och kunde ofta ge tillbaks med något som vi gjort. En annan incident som hände med Fytas var när han skulle skoja med mig. Han hade öppnat dörren till klassrummet och tog i samma veva tag i min näsa (tror jag det var). Reflexmässigt åkte min träskoförsedda fot ut och sparkade honom rakt på smalbenet.

Sen gick han omkring ett tag med en bula på benet. Skoltiden där nere var en skön period i livet. Kanske det som styrde mitt yrkesval till att bli lärare. Små grupper, lärare man kände och en gemytlig stämning. Visst var alla lärare olika och mina första månader på vårterminen i femman var en pina.

Engelska kunde jag nästan inte och Miss Chaplin blev sur när jag inte förstod och så fick jag skriva ”Hundred lines”. Som tur var lär man sig snabbt som barn, så allting blev bättre på hösten i sexan. Även ett utbrott av Göte Ask minns jag. Vi hade varit på Rekreation Building och bussen kom inte. Vi tog ju det lilla lugna på väg tillbaks, när vi fick gå, så vi blev sena. Han var inte glad när vi väl kom till klassrummet och började skälla och elda upp sig. Rätt som det är slänger han sin stora nyckelknippa i första bänkraden. Men, men han hade nog inte räknat med att den skulle dela sig så att alla nycklar bara for åt alla håll som projektiler. De år man tillbringade där nere har ju satt sina spår i livet. Jag kommer aldrig att glömma åren där och många av sina kamrater tänker man oftare på än man tar kontakt med, synd nog.