Jill Åsbrink

Den här historien utspelar sig i Nimba någon gång under åren 1965-67. Som så ofta är Gertie Åsbrink med dottern Jill på besök hos familjen Edsholm som består av pappa Ando, mamma Barbro och barnen Marie och Björn, den sistnämnde även kallad Nalle. Den här dagen finns ytterligare en gäst – Frödeberg. Frödeberg är i 30-års åldern, en riktig äventyrare och överlevnadskonstnär.
Framåt eftermiddagen är det dags för Frödeberg att säga adjö. Han ska bege sig till Tokadeh som ligger några timmars bilfärd sydöst från Yekepa. Hastigt och lustigt bestäms att Björn och Jill, som är 9-10 år gamla, ska följa med. Snart har de packat in sig i Lamcofolkan och är iväg.

Efter en tids körning stannar de till i en liten by för att handla – vad, är höljt i glömska utom den enormt stora säck med färgglada karameller som Frödeberg inhandlat åt Björn och Jill. Färden fortsätter och i baksätet smaskas det för fullt på godiset. När de kommer fram till avtagsvägen till Tokadeh, som ser mer ut som en bred stig rakt in i bushen, börjar det skymma och regnperioden gör sig påmind med en sådan där typisk störtskur som man bara kan uppleva i tropikerna, med regndroppar stora som iskuber. Så småningom övergår störtskuren till ihållande regn. Lateritvägen de färdas på blir smalare och smalare och hålen blir bara fler och fler och kommer tätare och tätare, att det till slut är omöjligt att undvika dem och det blir skumpigt värre. Men så tar det tvärstopp. Regnet har förvandlat vägen till en lervälling och folkans däck snurrar hysteriskt men bilen går inte framåt utan sjunker bara djupare och djupare ner i leran.

Det har nu blivit becksvart. Den enda ljuskällan är bilens strålkastare. Där står Frödeberg med två ungar mitt i bushen. Men ingen anledning till oro, Frödeberg är en handlingens man. Han beordrar ut Jill och Björn ur bilen och så börjar alla tre försöka gräva bort leran runt däcken med händerna – men utan något speciellt lyckat resultat. Regnet fortsätter att ösa ner. Ur bagageluckan tar då Frödeberg fram en cutlass, i brist på spade, och börjar gräva. Inte heller detta fungerar.

Man skulle kunna tro att Jill och Björn är rädda – de är ju i alla fall bara 9-10 år, står mitt ute i bushen, bilen sitter fast, det är kolsvart och regnet öser ner – men icke. Frödeberg tar en ny titt i bagageluckan för att hitta något bättre – men där finns inget. Då återstår alltså att lämna bilen och börja gå. Frödeberg tar sig en funderare och kommer fram till att det förmodligen är närmare till ”stora” vägen än till Tokadeh. Cutlassen har han lämnat på marken och när han går fram för att öppna bildörren och stänga av strålkastarna, så kliverhan på den.

Självklart har Frödeberg inga skor på sig och bladet skär in ända till benen, tvärs under hela foten. Björn är också barfota, som alltid – men Jill har skor och strumpor, rosa ankelsockor. De rosa ankelsockorna blir till bandage för att hålla ihop Frödebergs fot. Självklart kan han inte stödja på foten utan Björn och Jill får fungera som kryckor. Och så börjar den långa vandringen. Det har nu gått flera timmar sedan de åt eller drack, så de färgglada karamellerna kommer väl till pass. Några har de i alla fall med sig men de flesta fick de lämna kvar i bilen.

Trots allt är humöret på topp och efter en mycket långsam vandring är de äntligen framme vid vägen. Att vägen inte är speciellt trafikerad och att det kanske inte skulle komma någon bil att åka med hade inte Jill eller Björn en tanke på när de gick där med Frödeberg.

Så småningom syntes några ljus bakom dem i fjärran. Det visade sig vara en mandingobuss, fullpackad med både folk och fä. Frödeberg vinkade ner bussen och frågade om lift. Det lilla sällskapet måste ha varit en syn – barfota, genomblöta och leriga – vandrandes på en väg, sent på kvällen, i mitten av ingenstans. Trots att Frödeberg inte hade några pengar att betala med, så förbarmade sig chauffören över dem och de fick åka med till Camp 4. Tacksamt knöade de in sig där bak.

Väl framme i Camp 4, ca 20 min. med bil från Yekepa, så fick Frödeberg tag på en telefon och fick ringa på krita hem till familjen Edsholm och be dem komma och hämta dem. Där hemma satt föräldrarna i godan ro och var inte ett dugg oroliga, trots att det blivit sent och ungarna inte kommit hem ännu – de var ju med Frödeberg och då var man i säkra händer.