Ingela Persson

f. Ask; Yekepa 1966-69

Den liberianska natten – en svart blomma som sluter sina kronblad kring många hemligheter. Med risk för att vara föga originell måste jag vara ärlig och berätta, att mitt allra första minne och också ett av de starkaste från Liberia är just när vi, min mamma, min bror Henrik och jag steg av planet på Robertsfield International Airport i september 1966. Min bror var fyra år och jag nio. Det var kväll och det var nattsvart, som det bara kan vara i Afrika. Flygplatsen lystes upp av orangefärgade lyktor, som liksom hade en hinna av det liberianska mörkret över sig, så att de gav ifrån sig ett dovare ljus än vad de borde ha gjort, åtminstone minns jag det så.
En värme som var helt olik den hos den svenska sommaren, som vi rest ifrån, omslöt en som en tät, tjock filt, gräshopporna sjöng och en främmande lukt mötte mina näsborrar. Värmen och den här nya lukten, som mamma långt senare, när jag frågade henne, sade kom från grillat apkött – har fortfarande litet svårt att tro, att det grillades apkött på Robertsfield, men man vet ju aldrig – blev de dominerande intrycken liksom den rädsla som skam till sägandes grep tag i mig i det ögonblicket och satt i under det närmaste dygnet.

Dagen efter, sedan vi övernattat på hotellet vid Robertsfield, skulle vi åka båt över St. John´s River. Det var en öppen färja och i min minnesbild fanns det inte heller några relingar som man kunde hålla sig i, men jag måste minnas fel. Hur det än var med den saken så vägrade jag att gå ombord, eftersom jag trodde, att vi alla skulle trilla ned i vattnet som bör ha varit lateritfärgat och grumligt. På något sätt fick mina föräldrar mig ombord. Trots att min bror bara var fyra år kan jag inte minnas att det var några problem att få med honom.

Vi kom fram till Buchanan utan att någon föll i. Därifrån skulle vi ta rälsbussen till Yekepa som så många före oss. Någonstans där släppte osäkerheten och var som bortblåst och nyfikenheten tog överhand. Det ovan beskrivna kan ju verkligen sägas vara fruktan för det okända. Långt senare, när man blivit tuff och hemtam i Liberia, kunde stundtals en annan typ av rädsla, en av ett mer behagligt och kittlande slag gripa tag i en då och då.

I breven hem till min bästa vän i Sverige hade jag skrutit om både det ena och det andra och om hur märkvärdigt det var i Afrika på alla sätt. Inte om att det fanns spännande vilda djur eller så (vilket det ju knappt fanns, om man undantar svarta mambor och skorpioner och sådant); inte heller särskilt mycket om hur stora flygplanen var som vi åkte ner i (även om man ju nämnde det!) eller om hur man fick en massa saker i de fina taxfree-affärerna under de långa väntetiderna i Genève eller Zürich. Nej, för att imponera på henne krävdes andra typer av upplevelser.

Vi var två små flickor med en stark fascination för spökberättelser och allsköns kusligheter. Det fanns två stora ”H:n” i våra liv, det ena var H som i Hitchcock, skräckregissören, och det andra H som i Helgonet. Hitchcocks älvlika hjältinnor med irrande ögon, som uppvisade ett brett register av psykisk insufficiens mot bakgrunden av effektfulla atonala stråkarrangemang, satte vår fantasi i rörelse mer än vad som var nyttigt för oss förmodligen. Något som verkade oerhört kusligt och spöklikt i Liberia var berättelserna om de så kallade djävulsdansarna och det var också dessa jag särskilt skröt om i breven till min kamrat.

Ofta kom dansarna sent på kvällen, och för oss barn verkade det som om de dök upp liksom från ingenstans och skrämde ihjäl folk. Deras vitmålade ansikten, masker och bjällror och vilda gester och dans gjorde dem inte mindre skrämmande. När man på kvällen satt i trygghet på piazzan och hade ätit för många bananer från bananstocken och tittade ut mot mörkret, var det inte svårt att inbilla sig att vilka skepnader som helst skulle kunna dölja sig därute och plötsligt dyka upp med trummor och skallror. Trots att pappa, som han ofta gjorde, spelade en helt annan typ av musik, Händel eller Teleman eller något liknande, på sin raspiga Philips-grammofon, kändes det alldeles speciellt tydligt då, att det fanns en annan och annorlunda värld bortom ba-nanstocken, lyktorna som klart lyste upp piazzan, bougainvillean och Händel, en värld full av magi (svart!), demoner och andar.

Min vän kom ned till oss den andra julen vi var i Liberia. Vi hade fantastiskt roligt. Vi ba-dade, gick på filmer, som ju för det mesta var barnförbjudna i Sverige, och låg och pratade långt ut på nätterna. Varje kväll väntade vi på djävulsdansarna, men de kom inte. Naturligtvis kände jag en viss press. Jag hade ju skrutit om hur kusliga de var och sagt, att de ofta kom vid jultid. Och så dök de inte upp! Tänk om hon skulle hinna åka hem utan att få se dem. Hon skulle ju tro att jag hittat på alltihop. Så kom då en av de sista kvällarna. Vi var ensamma hemma. Mamma och pappa var nog på ett party någonstans. Jag minns inte var min lillebror, Henrik, var. Förmodligen låg han bara och sov.

Den liberianska natten hade som alltid slutit sig som en mörk blomma, som kunde gömma många hemligheter under sina kronblad. Vi hade släckt ljuset, eftersom det var sent, kanske tio, elva på kvällen, men vi låg och pratade som vanligt. Plötsligt hörde vi ljud ute på singeln. Fotsteg och rassel. Det var för sent för att någon av mina kompisar skulle komma och alldeles för tidigt för att mamma och pappa skulle komma hem från sitt party. Vi blev livrädda! Någon av oss – jag tror att det var min kamrat – viskade att det säkert var djävulsdansarna.

Jag minns att vi förde undan moskitnätet och kikade ut och där stod de. Hur många de var minns jag inte, men det var dansarna. De stod där med masker, skallror, trummor och med bjällror runt fötterna. De pratade lågmält med varandra medan de tittade mot det nedsläckta huset. Vi trodde att vår sista stund var kommen. Vi hade sett fram emot detta, men inte så här. Scenariot skulle ha varit helt annorlunda.

För det första skulle mamma och pappa ha varit hemma, vi skulle alla gå ut på piazzan och dansarna skulle börja sin föreställning. Nu stod de där i stället på singeln, främmande varelser från en främmande värld. Den rädsla jag känt den där allra första gången på Robertsfield kom tillbaka. Som vuxen skulle min första tanke ha varit något som till exempel: Är dörrarna låsta? Nu tror jag inte, att någon av oss tänkte något sådant alls. Vi bara tittade, förstummade, på varelserna därute. Vi rörde oss inte ur fläcken.

Plötsligt avlägsnade männen sig från gången utanför vårt fönster. Vi höll andan. Vad skulle hända nu? Men inget hände. De måste ha gått bara, när de såg att ingen var hemma. Deras avsikt med att komma till bostadsområdena var ju när allt kom omkring inte att skrämma barn med dunkla besvärjelser utan att tjäna litet pengar.

Nu när jag sitter här och skriver om detta undrar jag hur det skrämmande namnet uppstod, om det var LAMCO-folket som gav dansarna det. Är det någon som vet? Kanske det var till följd av de inslag av svart magi som ju finns i de flesta liberianska stammarnas religion. Även de mer väst-orienterade amerikaättlingarna var ju inte befriade från sådana föreställningar.

Jag tänker då särskilt på när hustrun till en av de liberianska lärarna på skolan i Yekepa plötsligt dog och alla menade att hon dött, eftersom någon med hjälp av magi önskat livet ur henne. Doften på Robertsfield, hur plötsligt det varma mörkret föll och gräshoppornas sång – detta var saker man tog för givna under åren i Liberia, det var ju inget spännande med dem – inte då. Särskilt på söndagskvällarna, när skolan väntade efter att man haft en lördag och söndag fulla med bad, skratt i solen, barnförbjudna filmer och spännande böcker och man låg och skulle somna, lyssnade man på cikadorna och tyckte mest, att de var en påminnelse om att alla ljud tystnat, att det roliga var slut och att bara sömnen och skolan dagen efter väntade.

När jag nu tänker tillbaka på dessa företeelser blir de till exotiska minnen som jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara med om. Ibland förstår man inte att det verkligen hände. Var jag verkligen där? Ja, det var jag! Ingela (f. Ask) Persson Tillbringade åren 1966 – 1969 i Yekepa, Liberia

Advertisements