Cheryl Holmes

Mina 6 år i Buchanan, Liberia Jag flyttade till Liberia 1967 som 10 åring till loop 3 med mamma, pappa och min 2 åriga bror Russell. Jag är alltså född i England. Jag började i fjärde klass, dom flesta var svenskar, några Engelskmän, en Norsk flicka, en Holländsk och en tysk tror jag. Jag minns första julen när medicinmannen kom och dansade på altanen, jag var livrädd och gömde mej under sängen. Min skoltid satt jag mycket utanför rektorns dörr (Bengt Wikström) oftast för att jag inte kunde vara tyst under lektionerna. Detta framgick i betyget och vid ett tillfälle när mamma var på kvartssamtal sa Mrs Roberts att barn är bara en spegelbild av föräldrarna.
Eftersom jag var en pratkvarn var det inte så populärt hos mor. Jag minns biologi lektionen med Mr Öhrneman när vi skulle desikera grodor och Rolf satt vid sin kateder med armarna knutna bakom huvudet med stora hål under armarna. Eftersom skolan slutade klockan 12 åkte vi hem, slängde i oss lite mat och träffades sedan på Nautical klubben och badade seglade och åkte vattenskidor till kvällen. Vilket bekymmerslöst liv man levde. På kvällarna spelade vi tennis, en del spelade golf, men det lockade inte mej.

Tiden som jag minns bäst är givetvis högstadietiden. När jag var 14 fick jag en mini Honda. Det förenklade livet om möjligt ännu mer. Man tog sig mycket snabbare till stranden, och man kunde utforska andra stränder och till och med ta sig enkelt in till stan. Vid den här åldern blev man lite intresserad av musik och disco. Vi hade lite disco på fotbollsklubben, där vi spelade biljard ”rundpingis” och ”bordsfotboll. När vi gick i nian blev vi lite tuffa (en del redan i åttan) och började åka till Lenas Park. Ett horhus vid stranden som var mycket populärt bland sjömännen som kom med malmbåtarna.

Man blev lite bekant med några av killarna på skolbåtarna ”Raunala och Nuolja”. Med tiden kunde jag läsa på pappas hamnlistor och planera i när dessa båtar var inne. Då var det fest. Vi blev också bekanta med ”glädjeflickorna” på Lenas Park. (Jag brukar undra än idag om dom lever idag). Ett par gånger fick vi prova på det som dom rökte på för att stå ut med sitt liv. Det har jag också undrat över vad det va. Förutom dessa flickor umgicks vi aldrig med Liberianerna, vi levde segregerade i Lamcos samhälle.

En annan värld än Liberianernas. Lenas Park hade en jukebox med världens häftigaste skivor. Vi spelade dem om och om igen och dansade in på småtimmarna. Vi drack Bacardi och cola och dansade ännu bättre. Sen var det dags att vidga vyerna lite till. Vi tog tåget till Nimba, Vi hade hört att dom hade större motorcyklar där, tungviktare. Detta skulle undersökas, och en swimmingpool.

Det blev spännande resor, ”Nalle” och grabbarna hade stora maskiner. När jag kom hem bytte jag upp mej till en 90 kubikare. (Den gick i alla fall fortare än mini Hondan). Den dan var jag stolt. När jag hade slutat nian hade pappa inte slutfört sitt kontrakt och han tyckte att jag kunde flytta hem till England och bo hos min farmor och gå på gymnasiet i England. Men det tyckte inte jag. Jag skulle till Sverige. Våra grannar Åsa och Leif Jonsson skulle hem till Sverige och det passade mej perfekt att följa med dem till Sverige och se denna ”Vikingaland”. Det gick åt mycket tjat, tårar och tandagnissel men dom gav sig till slut. Jag skulle stanna ett år tills pappa hade slut gjort sitt kontrakt.

Detta var 1973 och jag är kvar ännu. En vacker dag innan jag dör SKA jag åka tillbaka till Liberia. Mina rötter är inte i England, dom är i Liberia.

Advertisements