Björn Edsholm

Vad gör man som barn, när föräldrarna bestämmer sig för att åka långt bort i fjärran och arbeta i ett främmande land. Ja det är bara att följa med. Man har inte mycket val. År 1962 fick min far Ando Edsholm en tjänst i Väst Afrika Liberia för Lamco. Ett gruvprojekt. Han åkte först ner och senare skulle jag, mamma och min syster komma efter. Vinter 1963 var det dags att åka från Järpen i Jämtland. Kallt var det och vi tog tåget först till Stockholm, bara detta var ett äventyr för en kille på 6 år. Sen var det flyg ifrån Arlanda, och vilket plan, hur stort som helst. Med några mellan landningar tog flygresan 12 timmar.
Vi landande utanför Monrovia på Roberts Field i Liberia “Landet för frihet”. Att kliva ur planet och känna fuktig värme slå emot en som en vägg, var en känsla som man aldrig upplevt tidigare. Bara detta gjorde så man ryggade tillbaka. Människorna såg annorlunda ut, dom var svarta. Gissa att en 6 åringen kände spänning i kroppen. Sen åter stod en flygresa med ett mycket mindre flygplan till Nimba County där vi landande på Grassfield, där pappa Ando tog emot oss. Efter en bilresa in till samhället Yekepa på dålig grusväg var vi äntligen framme, vid huset vi skulle bo i på area D. Det fanns inte mycket som var färdig byggt. Hela samhället Yekepa hade man nyligen börjat bygga. Första natten bestod av en massa ljud från “bushen” i form av syrsor och grodor. Denna ljudupplevelse var överväldigande när mörkret trädde in och skräck injagande för den lilla 6 åring som man var.

En romatisk bild av Afrika hade man skaffat innan vi for till Liberia. Denna bild försvann rätt fort. Den verkliga regnskogen som mötte oss var inte den man fantiserat om. Tarzans lianer visst fanns dom, men att kasta sig som han gjorde gick inte, dom var sammanväxta. Köttätande växter var väl överdrivna, större byten än flugor åt dom inte. Men “bushen” var fascinerande. Arter man aldrig tidigare hade sett. Det jag först reagerade på var en sorts gräs, som vi kallade skärgräs. Gick man med kortbyxor och kom emot detta gräs skar det upp ett litet rivsår på benen. Min första skola låg på area C “C-school”. Vi gick i skolan bara fram till tolv. Efter detta var det för varmt att tillbringa bakom skolbänken. Lördagarna var även den en skoldag.

Tidigt fick man lära sig saker som var viktigt, för man inte skulle bli sjuk. Ta alltid av topparna på bananerna innan du äter dom. Bananflugorna lägger ägg i topparna. Skaka alltid ur skorna innan du sätter på dom, där kunde både ormar och spindlar krypa in i. Koka alltid vattnet innan du dricker detta. Gå aldrig barfota ute. Ja ni hör, detta skulle att vintervan kille från Sverige komma ihåg. Det fanns hur mycket som helst man skulle lära sig. Och sjukdomar fanns det gått om. Jag klarade mig från det mesta, men malarian fick allt fäste i kroppen.

Vänner fick man hur många som helst. Svenskar, tyskar, Engelsmän, Liberianer m.m. Det vart en hel internationell skara. Men detta tror jag medförde sig många fördelar för oss barn. Att få en uppväxt i ett främmande Afrikanskt land. Efter något år var E-school färdig byggt, det var dags att bytta skola. Nu började fler familjer med barn att komma till Yekepa.

Nya vänner kom och gick hela tiden. Alltid spännande när det kom nya ansikten. Efter något år började man att strunta i alla förmaningar om vad som var viktigt. Man sprang barföta och badade i alla pölar man hittade. Under regnperioden på kvällarna kom det fram tusentals flygande termiter. Dessa drogs till gatubelysningarna och där plockades dessa av Liberianer som sedan rostade dessa för att ätas. Klart man som snorunge var med på detta. Det skulle provsmakas. Kan inte påminna mig om smaken, men jag åt dem så något måste det ha smakat. Gick man på marknad, kunde man köpa grillad Apa. Som ett ben eller så. Matkulturen var klart annorlunda. Fanns normala rätter att tillgå också.

Som liten i Yekepa hade vi mycket strider mellan varandra. Bildades ofta två gäng och sen stred vi i bushen. Använde hemma gjorda slangbellor och sköt med små runda stenar. Ibland kom man hem blodig. En kille Lennart Broberg var en hejare på stenslunga. Han la flera stycket i och i ett kast fick han iväg mellan 10 och 15 stenar. När han kom var det säkrast att ducka. Förstod i tidig ålder att det var bäst att vara på samma sida som Lennart. Om honom skulle en hel bok kunna skrivas. Han var en riktig “bushman”.

En annan sak man kommer ihåg var “small man from the mountains” . Detta var en sägner bland infödda. Dessa män var jätte farliga. Bara man såg dom så kunde man falla ner att dö. Och som barn trodde vi på allt detta. Att det fanns något var helt klart och vissa påstod att det var en grupp skygga pygméer som bodde i en dal vid Nimba berget. Sen fanns alla bush school och annat. Detta var också främmande och skrämmande. Under åren man blev äldre blev det nya upptäckter. Vi ungdomar hade mycket frihet av föräldrar.

Och gjorde man något som inte var passande fick man tillsägelse av den förälder som ertappade en. Detta kunde vara vem som helst. Detta medförde att man fick respekt för äldre på ett positivt sätt och tyvärr finns inte detta i vårat samhälle idag. Ja det finns mycket att berätta av 10 år i Liberia. En sak jag måste bara berätta. Allan Johansson var brandchef och min far jobbade med detta på deltid. Båda kom ifrån Jämtland och hade svårt att lära sig språket. Sen var det åtta Liberianer som jobbade som brandmän. Och Allan lärde dessa killar kommando på Jämtska, ja ni läste rätt.

Vid ett tillfälle var det en gräsbrand på Grassfield. Vid samhället och där bodde dom flesta första månaden i början innan det blev ett hus ledigt i Yekepa. Hela brandstyrkan åkte ut för att släcka bredvid ett hus som det bodde en familj från Jämtland. Åtta Liberianer och två Jämtläningar. Där alla kommando ord som skreks var på Jämtska. Familjen trodde dom drömde. Visste inte om dom kommit rätt eller fel. Detta kunde väl inte vara Afrika dom kommit till.

En historia till som jag vill ha med. Min far Ando var mycket för flyg. Han var med i flygklubben i Nimba. En gång flyg jag med honom ner till hamnstaden Buchanan. Där besökte vi hans kompis Sundell. Vi skulle ta en tur med båt uppför St. John River. Det var en tidig morgon vi gav oss iväg jag, pappa, Sundell och hans dotter Karin. Vi åkte i flera timmar och sen la motorn av. Där satt vi på denna stora flod och flöt med strömmarna. Gick inte fort. Insåg väl tidigt att vi var tvungen att ta oss iland. Jag bl.a. hoppade i och simmande med båten på släp.

Väl inne vid land hade jag fullt med blodiglar på kroppen och bl.a. en på pungen. Detta var inget roligt alls, jag som skulle imponera på Karin. Nu vart hela situationen omvänd. Okey väl borttagna blodiglar skulle vi sendan traska igen sumpmark. Gyttjigt och bedrövlig terräng. Fler blodiglar. Då var man inte tuff längre. Ja som sagt det finns mycket att skriva om och det gäller nog för alla som fick förmånen att tillbringa en del av sin uppväxt i detta land. Jag har haft förmånen att lära känna många härliga människor från när och fjärran.

Körkort fick man ta i tidig ålder, jag själv var 14 år. Många tog det tidigare. Motorcykel köpte min far åt mig när jag var 14 år. Innan dess hade jag moped i några år. Vi hade en egen klubbstuga som vi fick ärva “B-messen”. Och barerna fick ofta besök av oss ungdomar. I dessa vistades alla äldre som yngre, och även glädjeflickor. Glädjeflickorna som vi vart vänner med. Dom blev även våra vänner. Jag minns att det fanns en inom Polisväsendet (Public safty) Sgt. George som ofta var med i vårat gäng. Han sa åt mig en gång att jag inte fick köra motorcykeln, när vi skulle köra till ett annat ställe. Han menade på att jag druckit för många öl. Slutade med att jag fick köra hans bil och han tog min motorcykel och påvisade om jag skulle krocka, satt jag mer säkert i bilen än på motorcykeln. Lustiga idéer.

I körkortet står det skrivet att man inte fick dricka mens man körde. Jag frågade en polis angående denna regel. Fick följande till svar. (Om man behöver tvärbromsa kunde man sätta flaskan i halsen, så det spelade ingen roll vad man drack). En annan profil jag minns väl var en Libanes som heter Mustafa. Han var alltid med oss och hade mycket hyss för sig. Mustafa var ca: 10 år äldre än oss ungdomar, men jämt med oss. Var flera gånger hemma hos honom på Libanesisk mat i Camp 4. Detta var verkligen en unik smakupplevelse.

Under mina tio år i detta land, fick man en prägel som har skapat den man är idag. När jag genom åren, efter tiden i Liberia har haft förmånen att träffa många som gick i skolan där. Förstår man att det finns mycket gemensamt mellan oss alla, trots det gått så många år. Det var inte lätt att komma hem efter en lång utlandsvistelse. Och vad var “hem”? Jag tror många upplever “hem” i Liberia. Tänk bara att som 16 åring komma hem och hitta alla affärer med allt man kunde köpa. Lakrits hade man inte ens hört talas om.

Advertisements